FiA

jag har jobbat,
och fy fan för vissa alltså. fy fan...
när jag sitter med mina arbetskamrater och pratar så kommer en av mina brukare in och säger.
- snälla hjälp mig det är ungdommar ute som slår med en hammare.
jag följer med brukare in till sig.
kollar ut genom fönstret och ser en massa ungdomar.
helt plötsligt kommer det ännu flera och alla springer som dårar.
Fan va Lena va hård tänkte jag för mig själv. Att hon sa till dom på skarpen att lägga av med de dom gjorde.
Men ack så fel av mig.
Jag går ut i trappen och möts av Anki och Lena som håller i ett lås.
- Jag tror dom tagit en cykel säger Anki.
Men va fan säger jag och går ner med lugna steg tills jag ser låser närmare.
MITT LÅS!!!!!!
Jag springer ut och bara skriker.
Dom jävlarna har tagit min nya fina cykel jag fått av mamma o pappa.
Jävla fan.
Så jävla arg och ringer till polisen eftersom jag ser en unge på min cykel längre bort.
jag ser de som är mitt men kan inte ta tillbaka min egen cykel....
Polisen kommer efter ett tag och tar lite uppgifter.
När det börjar kännas bättre kommer jag på nästa sak.
Försäkringen.
ringer till mamma som kan det som ett rinnande vattten.
jag måste lägga ut alla pengar på en ny cykel. ett antal tusen. när jag köpt mig en ny cykel så kommer ja sedan få tillbaka pengarna när jag bevisat att min är stulen.
Och vartt ska ja få dessa pengar i från???????
*ångest*
jag jobbar vidare och sedan ringer min mobil.
Mamma igen.
Fia jag/vi hjälper dig med cykeln, eftersom vi får tillbaka pengarna så lägger vi ut dom åt dig.
Har jag  inte världens bästa mamma o pappa????
Så allt kommer att lösa sig, men jag blir så arg.
Mitt är mitt. Ditt är Ditt. är de så svårt?

I går va ja så nere på botten.
Det kröp i kroppen på mig.
jag visste inte vart ja skulle ta vägen,.
Alexz sov och jag känner bara hur allt lossnar.
jag orkar inte längre hålla minen.
Allt går i tusen bitar och jag bara gråter och gråter..
Det finns inget stopp.
Allt är så jävla jobbigt.
till slut klarar jag inte av detta ensam så jag kryper in hos Alexz och då blir det värre.
till slut bara skriker jag.
Så mycke ångest, Så mycke kännslor. Så mycke besvikelse. Så mycke ilska.
men varför väntar jag tills allt rinner över?
är det för att ingen hör eller ser mig???? jag bara undrar om jag måste skrika o hoppa för att synas o höras?


Jag vill bara bli sedd jag oxå.


ha de.