FiA

När jag tog studenten år 2003 så trodde jag aldrig att jag skulle sitta så här som jag gör.
Då lekte livet, man hade inga problem (ja eller dom var inte lika stora som i dag)
Allt flöt på ett konstigt sett bara på.
En av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. Studenten.
Det som alla går runt och väntar på.
Den stora dagen.
Där det härliga dagarna gror,(från stundentsången) kan väl inte passa bättre?
Man sjöng, man var glad och såg inga problem i framtiden.
Vadå jag har tagit studenten klart jag får det jobb jag vill ha.
Sommaren var på intåg och det vankades sommarjobb.
(faktiskt ett sommarjobb där jag jobbar i dag)
Jag jobbade dagar, kvällar och nätter. Bara körde på.
Dom lediga dagarna, kvällar då var det fest på gång. Livet lekte.
Det var bara början. Början på detta liv som jag i dag lever.
Inte trodde jag som 19 åring att alla dessa problem skulle komma dragandes vid 26 års ålder?
Att jobbet skulle bli som det blev, ja trodde jag ens att jag skulle jobba kvar på samma ställe efter 8 år?
Nä verkligen inte, jag skulle ju bara vara där över sommaren och sedan skulle jag få jobbet som jag alltid drömmt om, men vilket jobb är det då? och vilken fantasivärld levde man i när man var 19?
Finns det något dröm yrke?
Jag har ett, jag vill bli florist.
Hur skulle jag kunna veta vid 16 års ålder vad jag vill jobba med när jag blev "stor"?
klart man inte vet, eller visste ni det?
Har någon här gått den rätta utbildningen och känner att shit vilket bra val jag gjorde?
jag vet inte om jag gjorde det.

Är det detta som är att vara vuxen?
När blir man vuxen?
Och alla dessa måsten och problem måste dom komma med i "vuxen världen"?

Alla funderingar man har.
En sak som har slagit mig lite granna när man är runt och läser på vissas bloggar och så där.
Det är detta med ärlighet.
Varför vågar inte alla vara ärliga?
Jag ska inte sticka under stolen med att jag jämt och ständigt är ärlig.
Men jag har just en sak på min hjärna som får mig att fundera lite lite extra.

Detta med att skaffa barn.
 
Varför får man nästan alltid läsa om alla dessa underbara historierna om att någon är gravid, titta på min underbara mage osv.
Jag tycker att en gravid kvinna är jättevacker. Det handlar inte om det.
Det handlar om den mörka sidan.
Den sidan om att ha problem att skaffa barn, eller om något så vanligt som att få missfall.
Jag har fått missfall. För ca 1,5 år sedan så fick jag missfall.
Det var det värsta som jag varit med om. Den smärtan som man bar på både fysiskt och psykiskt.
Så här i efterhand så är det en sak då som jag funderat på.
Läkaren som tog i mot oss på akuten den dagen jag fick mf berätta för oss att 7 av 10 kvinnor får missfall. Oftast precis som vi väldigt tidigt i graviditeten, 7 Av 10 det är mycket.
Men var finns alla dom kvinnorna?
Varför är det inget man pratar om likväl som man kan prata om en graviditet som går bra?
Är vi rädda att någon ska dömma oss?
Är vi rädda för verkligheten?
Vad är det vi är rädda för?
Det jag själv varit rädd för är nog att andra inte ska förstå.
Men det måste väl finnas en till i världen, troligen en till som kommer in här och kollar som fått ett missfall eller har jag fel?

Nu har jag lättat lite på mitt hjärta.
Vill  ni komentera så gör det gärna. Jag blir glad av det lilla :-)

PS. Jobbet går inge vidare just nu heller.DS

/FiA