FiA

Jag tycker att en av det viktigaste sakerna i livet är att vara sig själv.
Att kunna vara sig själv bland andra personer.
Jag vet att det finns personer som inte klarar av att just vara sig själva.
jag själv har varit en av dom.
Jag har varit en sådan tjej som inte kunnat vara den man är bland andra.
Varför vet jag inte. Kan vara så att jag tyckte att jag själv var pinsam på nått sett.
Jag skämdes för mig själv.
Detta med självförtroende det är en jobbig bit.
Jag har kämpat många många år med mitt eget självförtroende. Denna envisa kännslan att inte tro på sig själv.

Men är detta värst i tonåren eller är det värre när man är äldre?
Jag tror att alla i tonåren haft dåligt självkännsla. Tjej som kille spelar ingen roll.
Tjejer har kanske lättare att prata om det än vad killar gör.
Varför är det så?
Är detta så skamligt att prata om?

Min jobbigaste tid hade jag nog själv på högstadiet.
Den värsta tiden i mitt liv.
En tid då man endast kände att man var i vägen, ja eller till och med så att man kännde att man inte ens syndes.
Att man var endast en skugga.
Jag kände mig oftas grå och tråkig. Jag tror inte att jag syndes.
Men den tiden tog jag mig igenom och började gymansiet, där allt blev bättre. Folk började se mig.
Eller var det så att jag själv började att se mig själv.
Helt klart den bästa skolgången och jag ångrar inte alls att jag just valde vård.

Men detta med dåligt självförtroende vid vuxen ålder då.
Är det vanligt eller inte?
Jag tror att det är vanligare än vad man tror.
Just detta med att jämföra sig med andra.
som det typiska att:
- Åh om bara jag kunde vara så smal.
- Så vill jag se ut.
- Åh jag vill inte se ut som andra.
- Jag måste ha långt hår.
- Jag måste ha kort hår.
- Jag måste ha svart, blondt, rött eller brunt hår.

Är det du själv som väljer eller är det någon man försöker att efterlikna?
Handlar detta om dåligt självförtroende för att jag vill se ut som grannen rakt över, hon som är så smal och snygg.
Men varför gör vi då så att vi hela tiden jämför oss med andra?
eller detta fenomen att VERKLIGEN tala om att jag ABSOLUt inte är som alla andra och talar om  att man verkligen sktier i vad andra säger.
Okej jag tror på det om jag skulle höra nån säga det en enstaka gång.
Men om man hela tiden säger det. Det gör att jag inte tror på dom personerna som verkligen försöker att övertala mig. Försöker hon/han övertala mig eller sig själv?

Ja sticker inte under stolen med att jag bryr mig om vad andra säger.
Jag gör det.
Till en viss del. Allt lyssnar jag inte på men slår heller inte bort allt.
Det beror på vad det är helt enkelt. Vissa saker berör mig mer än andra när folk har åsikter om det.

Helt klart har mitt S-förtroende svajat upp och ner och kommer säkert att fortsätta göra det.
Det viktigaste för mig är att inte låta mig själv gå ner mig för mycket i det hela.

Vem har inte haft en dag då håret står åt alla håll och man önskar det vore vinter ute så man kunde ta en mössa och gömma sig under och hoppas på att man inte syns.

Eller en dag kännt att man verkligen HATAR sina kläder, dom sitter åt. Dom är urtvättade och färglös och allmänt tråkiga.

Eller när man vaknar den där morgonen och har 1 monster finne mitt i nyllet.

Vilka har inte varit med om detta?
Och det är väl inte världens problem!
Det finns väl värre saker än att få en monster finner på näsan, eller har en bad hairday, eller fula kläder.
MEN!!!
Man måste väl få ha såna här dagar oxå, eller?
Man måste låta sig själv vara nere likväl som man är glad.


Nä usch detta blev en massa svammel kännde jag.
Nu ger jag upp...


Tack för mig.


/FiA*