FiA

Och en slank han ner i diket.

Ja det är lite så som jag känner mig just nu.
Chefer som kastar mig hit och dit, jag hör inte hemma någonstans.
Vart ska jag vara. Hon vill mitt bästa, ja eller är det så att det måste gynna just henne?
Dessa små lögner gör mig förvirrad.
Jag vill bara få ett slut på allt detta farande, det var inte så här allt skulle bli.
Jag skulle ju byta jobb när jag själv ville, jag skulle ju byta när jag sökte det nya.
Men allt har ryckts i från mig.
På en endaste kväll så tog han i från mig allt.
Den sporren jag har när jag jobbar.
Den kämpar glöden som jag alltid har haft, jag har den inte kvar.
Hittar inte meningen varje dag med jobbet, tappar jag tron på att jobba med mäniskor?
Har jag förlorat allt?
För varje dag som går så tvivlar jag.
Det bränner bakom mina ögonlock när mina "nuvarande" arbetskamrater frågar om jag trivs, vad kommer att hända?
Mitt svar:
Jag vet inte. Det gör så ont i mig allt som sker.
Kanske är jag löjlig, men låt mig få vara det då.

Det tär på mig att ha kännslan att ingen vill ha mig,
Sofia du gör ett kanon jobb.
(men nej jag tänker inte kämpa, åtminstånde inte visa att vi vill ha dig)
Det gör mig så ledsen.

Tårar som rinner varje dag i ren förtvivlan.
Vad ska jag göra?
Måste ringa henne, och henne och henne.
OCh så måste jag sköta mitt heltids jobb jag har oxå.
Och så det och det.
Kan ni förstå? eller är jag helt missförstådd?

Välkommna till min vardag.


/FiA