FiA

Nu är mitt efterlängtade lilla barn här.
En liten prinsessa som föddes den 26 Juli 20.45.

Det hela började med att jag på Måndagen vaknade med världens huvudvärk och skulle till BM för vanlig kontroll.
När jag kom upp och lämnade mina prover så visade sig det att dom inte alls var bra och att jag blivit svullen.
Så BM sa att det bli ilfart till E-Tuna med misstänkt havandeskapsförgiftning.
Det blev att ringa Alexz så han kom och hämta mig och så i väg.

När vi kom fram blev det provtagning och undersökning.
Undersökningen visade att jag var  öppen 2 cm.
Detta resulterade i att vi blev inlagda och dom förklara att jag kommer bli igångsatt för att häva att kroppen utveckla havandeskapförgiftning.
Hela måndagen gick vi runt och funderade på vad som komma skall.
Herregud det var dags, dagen efter skulle vi få se vårat barn.
En blandning av nyfikenhet och spänning kom krypandes.
Till natten fick jag några tabletter att sova på så jag skulle orka med förlossningen dagen efter.

Tisdagen kom med full fart och dagen D var kommen.
Vid 10 så tog dom hål på hinnan för att få vattnet att gå.
Efter långa timmar så blev klockan 14 och inge vatten hade gått, då satte dom in värkstimulerande dropp.
Då jäklar satte det fart, värkar var 3:e minut då jag även känner att jag knappt kan knyta i hop min ena hand.
Då ser vi att den är stor som en boll.
Dom har då lyckats att sätta nålen i en venrygg och droppet som skulle in i kroppen fastnade kvar i handen.
Så det blev till att koppla om droppet och då jäklar satte det ännu mera fart.
Med inga mellanrum mellan värkarna.
Det kom in en Barnmorska som satte nålar i ryggen på mig, tyckte dock inte att det hjälpte så värst så snart där efter kom den bäste vännen lustgasen.
Den va effektiv. Värkarna fortsatte och blev mera intensiva. Dags för epiduralen.
Jag tackar dom högre makterna för att smärtlindring man kan få.
När självaste krystvärkarna startade igång gick det med en jäkla fart.
Efter ett par rejäla krystar så säger BM att hon kan se min bebis. Och vilka krafter jag fick när hon sa det.
Fick känna när huvudet var på väg ut och då jäklar skulle bebisen ut.
Sista krystvärken och hon kommer ut, och det blir ett lugn i rummet som snart fylls av bebis skrik.
Upp på magen kommer det en välskapt underbar liten människa så precis sett dags ljuset.
Äntligen var hon här lilla Alice. Så vacker och så underbar.

Första natten var hon vaken och filosoferade och undrade nog vad som precis hänt.

Andra dagen var det dags för Alexz att åka hem.
Vi blev ensamma kvar på BB.
Och mina känslor spelade mig ett spratt.
Tårar som rann och en känsla av förtvivlan av att känna sig ensam.
Fick byta rum till dubbelrum och delade med en kvinna som var precis nyförlöst.
En underbar kvinna som stötta mycket under tiden vi delade rum.
På kvällen blev Alice helt otröstlig. och lika otröstlig blev jag.
Hon grät och grät och det blev inge stopp.
Jag försökte att amma henne men hon ville inte ta bröstet.
På kvällen kom personal in och hjälpte mig och sa att det va dags för Alice att äta var 3:e timme.
När vi sen skulle mata på natten så blev Alice hysterisk igen.
Dom beslutade att ta ett blodsocker på tösen.
Och det visade inte bra, personalen tog med henne ut och gav ersättning men sockret ville inte stiga.
klockan 5 på morgonen så kom personalen och hämta mig då vi fick gå in på neontalavdelningen.
Där blev det satt dropp och till slut sond.
Aldrig någonsin har väl hjärtat mitt gjort så ont som det gjordenär jag såg att dom stack min älskade dotter som skrek rakt ut.
Vi blev kvar ca en vecka på neontal innan vi till slut fick permis och åkte hem.
Nu är vi utskrivna totalt och lill skruttan mår mycke bättre.

Så nu har vi fått starta vårat liv här hemma som familj, och jag älskar det.



Våran älskade Alice <3