FiA

Ja man kan inte gömma sig hur länge som helst för det förflutna,
I helgen som var kom den bittra verkligheten i fatt mig.

Alexz var i väg på julfest med alla grann husen.
När Alice lagt sig för natten satte jag mig i godan ro för att titta på Så mycket bättre.
Men nått hände....

Tankarna for i väg.
Iväg till tiden då jag var hög gravid med Alice, hur jag sitter vid datorn och på msn dök min bäste vän Anna upp och skickade ett meddelande.

Där står det:
Fan Fia, det är ju Tomas som dött.
Tiden stannar, sen slår jag bort det, sittandes vid köksbordet med magen i vädret.
Tanken for genom huvudet, jag har inte tid med detta.
En arbetskamrat ringer o vill veta vad som hänt.
Jag svarar att jag inte vet.
Tommy säger att vi måste samla till blomma till begravningen.
Tankarna snurrar.......
Mitt svar blir:
Tommy jag har inte tid jag ska snart föda barn.

Tiden går, Alice kommer till livet och våran vardag faller på plats.
Mina tankar o känslor kommer i fatt mig.

Ångesten gnager i mig att jag slog bort allt, ångest över att jag försökt att intala mig själv att just Tomas inte betyder ett endaste dugg för mig.

Vem är det jag försöker att lura? Mig? Alexz?

Svaret är enkelt, jag ljuger för mig själv.
Tomas betyder mer än vad jag erkänner för mig själv.
Vi har ett förflutet, ett förflutet med mycke glädje och motgångar.

Han fattas mig....

Har nu tagit reda på vart han är begravd, ska ta mig dit vet bara inte när.


Tomas sa till mig en gång:
Du kommer att hitta mannen i ditt liv, du kommer få ett fantastiskt vackert barn som är lika vacker som du Fia.

Jag hoppas på att möta honom på stan för att få visa upp min vackra dotter.
Det blir ju aldrig så.

Jag ska ta med mig Alice till kyrkogården för att visa henne för Tomas.

Låter det knäppt?
Jag vill ju så gärna att han ska få se henne, att hon är precis så vacker som han sa....

Man måste ta tag i det förflutna och göra klart för att gå vidare, men det är lättare sagt än gjort.


R.I.P. Tomas