Att våga erkänna.....

för sig själv att man behöver hjälp ibland det är inte alltid det lättaste.
Det säger jag av egen erfarenhet.
Åkte upp till sjukhuset i går då jag kände mig snurrig och allt runt mig bara snurrade.
Kände mig matt i kroppen och orkeslös.
Dom kolla blodtryck o prover, dom visade ingenting.
Det som läkaren konstaterade var ren utmattning. Vilket inte är ett endaste dugg ovanligt för småbarns föräldrar.
Men det är inte många som vågar erkänna det.

När vi var klara på sjukhuset åkte vi ut till mamma/mormor o pappa/morfar för att hämta Alice.
Och vad händer?
Jo när vi kom fram så hör jag Alexz ropa Fia!!!
Där står han med huvudet neråt och det bara rinner ur näsan.
Näsblod!
Jag springer in och hämtar papper och kan inte låta bli att skratta åt hela situationen,
den ena utmattad och den andra tokblöder ur näsan.
Näsblodet sitter i ett bra tag och Alexz beordras av min kära mamma att lägga sig på golvet med fötterna högt.
Allt kändes som ett skämt, i samma veva blev oxå Alice jätteledsen.
Jag kan inte annat än att bara skratta åt det hela. :-)
Familjen kaikon delux.

Nu sitter ja här vid Tv:n
Hör att Alice vaknar så det är dags att ta tag i livet för en stund.

Ta hand om er o var rädda om er.


/FiA

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0